Det går ju inte riktigt beskriva känslan men jag vill försöka ändå. Hoppas att några av er förstår känslan i alla fall.
Vi ledde ju över Holland3. Vi försökte knappa in på UK2.
Tidigare under dagen hade vi knappat in 50 varv på ca 1 timme varpå vi försökte ta UK2 som ledde med 90 varv över oss. Mot slutet så ”sprang” tiden iväg och vi insåg att vi inte skulle hinna. Vi knappade in 20 varv i alla fall.
Nu var det bara att behålla 8:e platsen som gällde.
Vi ledde med lite mer än 20 varv över Holland3 när bilen helt plötsligt stannade.
Vi fick soppatorsk.
De kom springande med bilen och vi tankade. Ut på banan igen. Bilen kommer in igen. Den startar inte!!!!!
Vi försökte starta den flera gånger. Vi upptäckte att kopplingen var också paj men vi struntade i det.
Under startförsök så gick snöret till dragstarten av!!!!! Kaos!!
Många i laget tappade hoppet.
Jag hörde att radion pep. Den varnade för låg batterinivå. Byt!!
Jane plockade fram nya batterier. Waqr slog ut batterierna och in med nya. Radion var död.
Under denna tiden sprang jag bort till skärmen som visade ställningen just nu.
Jag sprang tillbaka igen och skrek – Det är 6 minuter och 46 sekunder kvar och vi leder med 12 varv. Hoppet kom tillbaka.
Samtidigt hade Stelunex plockat fram en ny dragstart. Packo monterade den med 2 skruvar.
Ryckte och bilen startade!!!
Alla på mekplatsen, fransmän, holländare mfl. applåderade, jublade och skrek! Go Go Go!!!!!!!
Waqr rusade upp till förarplatsen, bilen ut på banan och vi slutförde tävlingen med att behålla 8:e platsen.
Jäklar vilken häftig känsla detta var!!!
Här var vi verkligen ett team.
Man får gåshud när man tänker på det.




